Reality? Never head of it
Nu börjar jag igen. Vet inte hur många gånger jag ska hålla på "starta om" en ny blogg alltså.
Detta blir mitt coup de grace, the grand finale...Sista gången, no more.
Jag vet inte längre vad som är "riktigt" eller vad som är "dröm". De två blandas ihop riktigt rejält i mitt huvud, vill jag lova. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att förklara det tydligare på, men det finns inte ord för det.
Efter att nu ha svept i mig ett antal öl på raken känns det som man fått mod till att skriva av sig lite återigen. Det var alltför länge sen, tycker jag.
Jag har tänt ett ljus, för honom - som vanligt.
Jag vet att det känns helt absurt och helt dumt i största allmänhet att skriva: Men det känns som att jag är den enda som faktiskt sörjer honom fortfarande, på riktigt. Jag vet att många sörjer honom, men det känns bara på ett sätt att andra sörjer på en liten nivå...Personligen tycker jag han var värd mycket mer än så. Jag kommer alltid att komma ihåg honom som den deprimerade men samtidigt glada bra polaren som alltid fanns för en när man väl ville snacka ut och vice versa. Det kändes grymt skönt att inte behöva skriva ner alla känslor som man har för ingen att kunna se.
Man fick svar tillbaka, man fick respons helt enkelt och det behövde inte alltid innehålla ord...att han bara lyssnade gav mig den allra bästa känslan att släppa fri något som suttit inne alltför länge. Jag älskar att han kunde prata med mig så som jag kunde prata med honom men avskyr bara tanken på att han hade för mycket som han höll för sig själv, de grejerna som ingen någonsin skulle få veta. Nu får ingen veta det...De hemligheterna har följt honom till graven - bokstavligen.
Jag sitter med en tår i ögat och öl rinnande längs strupen samt hopp om att Detta verkligen inte är den "verklighet" vi fått. Om detta är "Verkligheten", föredrar jag "drömmen", vad nu det än må vara.
Det var allt for now.
/Alexi
Detta blir mitt coup de grace, the grand finale...Sista gången, no more.
Jag vet inte längre vad som är "riktigt" eller vad som är "dröm". De två blandas ihop riktigt rejält i mitt huvud, vill jag lova. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att förklara det tydligare på, men det finns inte ord för det.
Efter att nu ha svept i mig ett antal öl på raken känns det som man fått mod till att skriva av sig lite återigen. Det var alltför länge sen, tycker jag.
Jag har tänt ett ljus, för honom - som vanligt.
Jag vet att det känns helt absurt och helt dumt i största allmänhet att skriva: Men det känns som att jag är den enda som faktiskt sörjer honom fortfarande, på riktigt. Jag vet att många sörjer honom, men det känns bara på ett sätt att andra sörjer på en liten nivå...Personligen tycker jag han var värd mycket mer än så. Jag kommer alltid att komma ihåg honom som den deprimerade men samtidigt glada bra polaren som alltid fanns för en när man väl ville snacka ut och vice versa. Det kändes grymt skönt att inte behöva skriva ner alla känslor som man har för ingen att kunna se.
Man fick svar tillbaka, man fick respons helt enkelt och det behövde inte alltid innehålla ord...att han bara lyssnade gav mig den allra bästa känslan att släppa fri något som suttit inne alltför länge. Jag älskar att han kunde prata med mig så som jag kunde prata med honom men avskyr bara tanken på att han hade för mycket som han höll för sig själv, de grejerna som ingen någonsin skulle få veta. Nu får ingen veta det...De hemligheterna har följt honom till graven - bokstavligen.
Jag sitter med en tår i ögat och öl rinnande längs strupen samt hopp om att Detta verkligen inte är den "verklighet" vi fått. Om detta är "Verkligheten", föredrar jag "drömmen", vad nu det än må vara.
Det var allt for now.
/Alexi
Kommentarer
Trackback
