Reality? Never head of it - pt. II
Är detta verkligen vad som verkligen händer? Händer detta? Drömmer jag? Är detta verkligheten?
Jag har under de senaste dagarna (egentligen sen jag föddes tills nu) att förstå vad som är verkligt och inte.
Allting känns så overkligt.
Jag känns overklig, mina drömmar, mina "vänner", min förälskelse and much more to it. Det blir en väldigt lång lista om jag måste sitta här och skriva ner allting som jag inte tycker känns verkligt.
Det känns som att jag har lånat en kropp av någon på denna jord som inte behövde den längre, att jag har en begränsad tid på detta "lån" som jag nu fått. Jag vet inte varför, men jag vill inte längre behöva leta efter anledningen till varför jag existerar för det känns som snart 22 års letande har varit alltför lång tid. Men vad annars ska man ta sig till? Livet är ju till för att levas, men varför leva ett liv som inte är mitt? Ett lånat liv är inget liv, som jag ser det.
Imorgon är det dags för Hans begravning...den "riktiga" begravningen. Den förra var mer som en större minnesstund kändes det som. Imorgon, 11:00 befinner du dig under jorden. Detta är en av de störta grejerna som fått mig att undra extra mycket över all existens, speciellt över min egen. Jag kan fortfarande inte greppa att han är borta...det känns bara som varje vinter då han isolerar sig hemma minst 1-2 månader utan kontakt med någon för att han ska spela eller vad som. Det känns som att jag kommer få se honom igen rätt snart, vet inte riktigt varför. Antingen för att tanken angående självmord har slagit mig mer än bara en gång de senaste 2 månaderna eller så är det bara för att jag tror att jag tappar greppet om livet helt.
Jag behöver hjälp...
Jag vet inte vem jag är, jag vet inte varför jag är, varför jag finns, eller vems liv jag lånat...Varför?
Det är frågor man alltid velat ha svar på, men ändå inte. Skulle jag få svar på dem, skulle jag leva vidare? Skulle jag försvinna? Stora frågor som kretsar runt min hjärna dagligen.
Dags att lägga sig så man orkar ta sig upp till begravningen imorgon. Shit, kan inte ens greppa att jag skriver det...för det inte känns verkligt.
Verklighet, eh?
...I hate it.
Jag har under de senaste dagarna (egentligen sen jag föddes tills nu) att förstå vad som är verkligt och inte.
Allting känns så overkligt.
Jag känns overklig, mina drömmar, mina "vänner", min förälskelse and much more to it. Det blir en väldigt lång lista om jag måste sitta här och skriva ner allting som jag inte tycker känns verkligt.
Det känns som att jag har lånat en kropp av någon på denna jord som inte behövde den längre, att jag har en begränsad tid på detta "lån" som jag nu fått. Jag vet inte varför, men jag vill inte längre behöva leta efter anledningen till varför jag existerar för det känns som snart 22 års letande har varit alltför lång tid. Men vad annars ska man ta sig till? Livet är ju till för att levas, men varför leva ett liv som inte är mitt? Ett lånat liv är inget liv, som jag ser det.
Imorgon är det dags för Hans begravning...den "riktiga" begravningen. Den förra var mer som en större minnesstund kändes det som. Imorgon, 11:00 befinner du dig under jorden. Detta är en av de störta grejerna som fått mig att undra extra mycket över all existens, speciellt över min egen. Jag kan fortfarande inte greppa att han är borta...det känns bara som varje vinter då han isolerar sig hemma minst 1-2 månader utan kontakt med någon för att han ska spela eller vad som. Det känns som att jag kommer få se honom igen rätt snart, vet inte riktigt varför. Antingen för att tanken angående självmord har slagit mig mer än bara en gång de senaste 2 månaderna eller så är det bara för att jag tror att jag tappar greppet om livet helt.
Jag behöver hjälp...
Jag vet inte vem jag är, jag vet inte varför jag är, varför jag finns, eller vems liv jag lånat...Varför?
Det är frågor man alltid velat ha svar på, men ändå inte. Skulle jag få svar på dem, skulle jag leva vidare? Skulle jag försvinna? Stora frågor som kretsar runt min hjärna dagligen.
Dags att lägga sig så man orkar ta sig upp till begravningen imorgon. Shit, kan inte ens greppa att jag skriver det...för det inte känns verkligt.
Verklighet, eh?
...I hate it.
Kommentarer
Trackback
