Kneel before the horror
Begravningen var jättejobbig, precis som jag hade trott.
Jag är lycklig över att jag fick äran att vara en av 6 människor som betydde mest för honom - att hjälpa till att bära kistan. Det fick mig att le, men jag var samtidigt otroligt sorgsen för att jag insåg direkt efter man hade lyft ner kistan i graven vad man hade burit på. Det var en av mina bästa vänner som skulle täckas med jord efter att alla gått därifrån. Jag tror det är stolthet som gör att alla håller sin mask så bra, ändå. Ingen pratar om honom och mår dåligt utom jag, känns det som. När någon nämner honom försöker jag att antingen inte låtsas om att jag hörde det (händer otroligt sällan) eller så känns det som någon dragit i en spak i min hjärna...som en "Må bra/må piss"-knapp.
Jag antar väl att jag inte har någon som helst rätt att yttra mig angående masker när man själv under jag-vet-inte-hur många år- man hållit på att dölja hur man egentligen känner.
Jag tänkte besöka hans grav igen senare idag.
Det känns bättre att ha någonstans att sörja, något "officiellt" ställe. Det känns mer verkligt nu än någonsin just pga. det. Hoppas han har det fint där han befinner sig nu. Jag måste även besöka hans grav 9/12-11 också...då har det trots allt gått 2 månader sen hans departure. Jag saknar honom.
Jag är lycklig över att jag fick äran att vara en av 6 människor som betydde mest för honom - att hjälpa till att bära kistan. Det fick mig att le, men jag var samtidigt otroligt sorgsen för att jag insåg direkt efter man hade lyft ner kistan i graven vad man hade burit på. Det var en av mina bästa vänner som skulle täckas med jord efter att alla gått därifrån. Jag tror det är stolthet som gör att alla håller sin mask så bra, ändå. Ingen pratar om honom och mår dåligt utom jag, känns det som. När någon nämner honom försöker jag att antingen inte låtsas om att jag hörde det (händer otroligt sällan) eller så känns det som någon dragit i en spak i min hjärna...som en "Må bra/må piss"-knapp.
Jag antar väl att jag inte har någon som helst rätt att yttra mig angående masker när man själv under jag-vet-inte-hur många år- man hållit på att dölja hur man egentligen känner.
Jag tänkte besöka hans grav igen senare idag.
Det känns bättre att ha någonstans att sörja, något "officiellt" ställe. Det känns mer verkligt nu än någonsin just pga. det. Hoppas han har det fint där han befinner sig nu. Jag måste även besöka hans grav 9/12-11 också...då har det trots allt gått 2 månader sen hans departure. Jag saknar honom.
