Kneel before the horror
Begravningen var jättejobbig, precis som jag hade trott.
Jag är lycklig över att jag fick äran att vara en av 6 människor som betydde mest för honom - att hjälpa till att bära kistan. Det fick mig att le, men jag var samtidigt otroligt sorgsen för att jag insåg direkt efter man hade lyft ner kistan i graven vad man hade burit på. Det var en av mina bästa vänner som skulle täckas med jord efter att alla gått därifrån. Jag tror det är stolthet som gör att alla håller sin mask så bra, ändå. Ingen pratar om honom och mår dåligt utom jag, känns det som. När någon nämner honom försöker jag att antingen inte låtsas om att jag hörde det (händer otroligt sällan) eller så känns det som någon dragit i en spak i min hjärna...som en "Må bra/må piss"-knapp.
Jag antar väl att jag inte har någon som helst rätt att yttra mig angående masker när man själv under jag-vet-inte-hur många år- man hållit på att dölja hur man egentligen känner.
Jag tänkte besöka hans grav igen senare idag.
Det känns bättre att ha någonstans att sörja, något "officiellt" ställe. Det känns mer verkligt nu än någonsin just pga. det. Hoppas han har det fint där han befinner sig nu. Jag måste även besöka hans grav 9/12-11 också...då har det trots allt gått 2 månader sen hans departure. Jag saknar honom.
Jag är lycklig över att jag fick äran att vara en av 6 människor som betydde mest för honom - att hjälpa till att bära kistan. Det fick mig att le, men jag var samtidigt otroligt sorgsen för att jag insåg direkt efter man hade lyft ner kistan i graven vad man hade burit på. Det var en av mina bästa vänner som skulle täckas med jord efter att alla gått därifrån. Jag tror det är stolthet som gör att alla håller sin mask så bra, ändå. Ingen pratar om honom och mår dåligt utom jag, känns det som. När någon nämner honom försöker jag att antingen inte låtsas om att jag hörde det (händer otroligt sällan) eller så känns det som någon dragit i en spak i min hjärna...som en "Må bra/må piss"-knapp.
Jag antar väl att jag inte har någon som helst rätt att yttra mig angående masker när man själv under jag-vet-inte-hur många år- man hållit på att dölja hur man egentligen känner.
Jag tänkte besöka hans grav igen senare idag.
Det känns bättre att ha någonstans att sörja, något "officiellt" ställe. Det känns mer verkligt nu än någonsin just pga. det. Hoppas han har det fint där han befinner sig nu. Jag måste även besöka hans grav 9/12-11 också...då har det trots allt gått 2 månader sen hans departure. Jag saknar honom.
Reality? Never head of it - pt. II
Är detta verkligen vad som verkligen händer? Händer detta? Drömmer jag? Är detta verkligheten?
Jag har under de senaste dagarna (egentligen sen jag föddes tills nu) att förstå vad som är verkligt och inte.
Allting känns så overkligt.
Jag känns overklig, mina drömmar, mina "vänner", min förälskelse and much more to it. Det blir en väldigt lång lista om jag måste sitta här och skriva ner allting som jag inte tycker känns verkligt.
Det känns som att jag har lånat en kropp av någon på denna jord som inte behövde den längre, att jag har en begränsad tid på detta "lån" som jag nu fått. Jag vet inte varför, men jag vill inte längre behöva leta efter anledningen till varför jag existerar för det känns som snart 22 års letande har varit alltför lång tid. Men vad annars ska man ta sig till? Livet är ju till för att levas, men varför leva ett liv som inte är mitt? Ett lånat liv är inget liv, som jag ser det.
Imorgon är det dags för Hans begravning...den "riktiga" begravningen. Den förra var mer som en större minnesstund kändes det som. Imorgon, 11:00 befinner du dig under jorden. Detta är en av de störta grejerna som fått mig att undra extra mycket över all existens, speciellt över min egen. Jag kan fortfarande inte greppa att han är borta...det känns bara som varje vinter då han isolerar sig hemma minst 1-2 månader utan kontakt med någon för att han ska spela eller vad som. Det känns som att jag kommer få se honom igen rätt snart, vet inte riktigt varför. Antingen för att tanken angående självmord har slagit mig mer än bara en gång de senaste 2 månaderna eller så är det bara för att jag tror att jag tappar greppet om livet helt.
Jag behöver hjälp...
Jag vet inte vem jag är, jag vet inte varför jag är, varför jag finns, eller vems liv jag lånat...Varför?
Det är frågor man alltid velat ha svar på, men ändå inte. Skulle jag få svar på dem, skulle jag leva vidare? Skulle jag försvinna? Stora frågor som kretsar runt min hjärna dagligen.
Dags att lägga sig så man orkar ta sig upp till begravningen imorgon. Shit, kan inte ens greppa att jag skriver det...för det inte känns verkligt.
Verklighet, eh?
...I hate it.
Jag har under de senaste dagarna (egentligen sen jag föddes tills nu) att förstå vad som är verkligt och inte.
Allting känns så overkligt.
Jag känns overklig, mina drömmar, mina "vänner", min förälskelse and much more to it. Det blir en väldigt lång lista om jag måste sitta här och skriva ner allting som jag inte tycker känns verkligt.
Det känns som att jag har lånat en kropp av någon på denna jord som inte behövde den längre, att jag har en begränsad tid på detta "lån" som jag nu fått. Jag vet inte varför, men jag vill inte längre behöva leta efter anledningen till varför jag existerar för det känns som snart 22 års letande har varit alltför lång tid. Men vad annars ska man ta sig till? Livet är ju till för att levas, men varför leva ett liv som inte är mitt? Ett lånat liv är inget liv, som jag ser det.
Imorgon är det dags för Hans begravning...den "riktiga" begravningen. Den förra var mer som en större minnesstund kändes det som. Imorgon, 11:00 befinner du dig under jorden. Detta är en av de störta grejerna som fått mig att undra extra mycket över all existens, speciellt över min egen. Jag kan fortfarande inte greppa att han är borta...det känns bara som varje vinter då han isolerar sig hemma minst 1-2 månader utan kontakt med någon för att han ska spela eller vad som. Det känns som att jag kommer få se honom igen rätt snart, vet inte riktigt varför. Antingen för att tanken angående självmord har slagit mig mer än bara en gång de senaste 2 månaderna eller så är det bara för att jag tror att jag tappar greppet om livet helt.
Jag behöver hjälp...
Jag vet inte vem jag är, jag vet inte varför jag är, varför jag finns, eller vems liv jag lånat...Varför?
Det är frågor man alltid velat ha svar på, men ändå inte. Skulle jag få svar på dem, skulle jag leva vidare? Skulle jag försvinna? Stora frågor som kretsar runt min hjärna dagligen.
Dags att lägga sig så man orkar ta sig upp till begravningen imorgon. Shit, kan inte ens greppa att jag skriver det...för det inte känns verkligt.
Verklighet, eh?
...I hate it.
Reality? Never head of it
Nu börjar jag igen. Vet inte hur många gånger jag ska hålla på "starta om" en ny blogg alltså.
Detta blir mitt coup de grace, the grand finale...Sista gången, no more.
Jag vet inte längre vad som är "riktigt" eller vad som är "dröm". De två blandas ihop riktigt rejält i mitt huvud, vill jag lova. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att förklara det tydligare på, men det finns inte ord för det.
Efter att nu ha svept i mig ett antal öl på raken känns det som man fått mod till att skriva av sig lite återigen. Det var alltför länge sen, tycker jag.
Jag har tänt ett ljus, för honom - som vanligt.
Jag vet att det känns helt absurt och helt dumt i största allmänhet att skriva: Men det känns som att jag är den enda som faktiskt sörjer honom fortfarande, på riktigt. Jag vet att många sörjer honom, men det känns bara på ett sätt att andra sörjer på en liten nivå...Personligen tycker jag han var värd mycket mer än så. Jag kommer alltid att komma ihåg honom som den deprimerade men samtidigt glada bra polaren som alltid fanns för en när man väl ville snacka ut och vice versa. Det kändes grymt skönt att inte behöva skriva ner alla känslor som man har för ingen att kunna se.
Man fick svar tillbaka, man fick respons helt enkelt och det behövde inte alltid innehålla ord...att han bara lyssnade gav mig den allra bästa känslan att släppa fri något som suttit inne alltför länge. Jag älskar att han kunde prata med mig så som jag kunde prata med honom men avskyr bara tanken på att han hade för mycket som han höll för sig själv, de grejerna som ingen någonsin skulle få veta. Nu får ingen veta det...De hemligheterna har följt honom till graven - bokstavligen.
Jag sitter med en tår i ögat och öl rinnande längs strupen samt hopp om att Detta verkligen inte är den "verklighet" vi fått. Om detta är "Verkligheten", föredrar jag "drömmen", vad nu det än må vara.
Det var allt for now.
/Alexi
Detta blir mitt coup de grace, the grand finale...Sista gången, no more.
Jag vet inte längre vad som är "riktigt" eller vad som är "dröm". De två blandas ihop riktigt rejält i mitt huvud, vill jag lova. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att förklara det tydligare på, men det finns inte ord för det.
Efter att nu ha svept i mig ett antal öl på raken känns det som man fått mod till att skriva av sig lite återigen. Det var alltför länge sen, tycker jag.
Jag har tänt ett ljus, för honom - som vanligt.
Jag vet att det känns helt absurt och helt dumt i största allmänhet att skriva: Men det känns som att jag är den enda som faktiskt sörjer honom fortfarande, på riktigt. Jag vet att många sörjer honom, men det känns bara på ett sätt att andra sörjer på en liten nivå...Personligen tycker jag han var värd mycket mer än så. Jag kommer alltid att komma ihåg honom som den deprimerade men samtidigt glada bra polaren som alltid fanns för en när man väl ville snacka ut och vice versa. Det kändes grymt skönt att inte behöva skriva ner alla känslor som man har för ingen att kunna se.
Man fick svar tillbaka, man fick respons helt enkelt och det behövde inte alltid innehålla ord...att han bara lyssnade gav mig den allra bästa känslan att släppa fri något som suttit inne alltför länge. Jag älskar att han kunde prata med mig så som jag kunde prata med honom men avskyr bara tanken på att han hade för mycket som han höll för sig själv, de grejerna som ingen någonsin skulle få veta. Nu får ingen veta det...De hemligheterna har följt honom till graven - bokstavligen.
Jag sitter med en tår i ögat och öl rinnande längs strupen samt hopp om att Detta verkligen inte är den "verklighet" vi fått. Om detta är "Verkligheten", föredrar jag "drömmen", vad nu det än må vara.
Det var allt for now.
/Alexi
